Tove Larsson

Nu tänkte jag dela med mig av min förlossning. Jag hade verkligen en drömförlossning! Men för att det inte ska bli alldeles för långdraget delar jag upp texten i två delar så håll utkik efter nästa så småningom helt enkelt!

 

Jag hade ju gått över tiden efter den 18 februari och blev om möjligt ännu mer otålig än jag redan var efter det. Det kändes som om det föddes barn hit och dit men jag hade inte minsta konkreta känning av att något var på gång. Till sist var det som att vi gav upp och tänkte att nähä, det blev visst inget barn för oss ändå. Så kändes det verkligen på söndagen, den 22 februari. Både Jonas och jag var på jättekonstigt humör och var totalt rastlösa samtidigt som vi inte hade lust att hitta på något alls. Till sist gav vi oss iväg ut till havet, bara några minuter med bil från oss, trulsade i snön fram till grillplatsen och satte oss i solen och grillade falukorv och åt kanelbullar. Det var där jag kände det allra första lilla tecknet på att något kunde vara på gång - en sammandragning och i samband med den ett svaagt molande i svanken. Inte det minsta smärtsamt men det var i alla fall en förändring!

Så höll det på resten av kvällen och jag insåg ganska snart att det var hyfsat regelbundet men ganska långt emellan. Jag vågade inte riktigt tro att det kunde ha med en stundande förlossning att göra och passade därför på att baka bröd och pyssla hemma hela kvällen för att avleda förhoppningarna. Sedan gick vi och la oss och den natten vaknade jag inte en gång förrän Jonas skulle upp för att jobba (något som knappt har hänt under hela graviditeten). Jag var så besviken när jag vaknade och inte kände något alls! Men plötsligt, i samma stund som Jonas klev upp ur sängen, kom en sammandragning och jag kände samma sak som kvällen innan och det var bra mycket tydligare idag. Det fanns liksom en start och ett slut på värken nu och jag började klocka direkt. Det var mellan tre och tio minuter mellan värkarna, som jag fortfarande inte tänkte att det kunde vara. Det gjorde inte ont men det kändes som mensvärk i någon minut innan det släppte.

Jonas fick åka till jobbet, det kändes ju inte som om det var dags än, och han hade lite grejer att fixa med där om det skulle vara så att bebisen trots allt skulle vilja komma ut snart. Jag gjorde mina vanliga rutiner hemma hela morgonen, åt frukost, kikade på bloggar och tvättade. Det kändes som om det blev glesare mellan sammandragningarna och därför tog jag mig ut på en kort och rask promenad. Efter det var det lite mer kraft i värkarna igen och jag slog mig ner i soffan för att ta det lugnt resten av dagen. En stund efter lunch såg jag att slemproppen (härligt ord!) började lossna och insåg att det kanske kunde vara på riktigt, det här. När den gör det brukar det ju oftast betyda att man har börjat öppna sig, allra helst om man har värkar samtidigt. Och värkarna fortsatte, de gjorde fortfarande inte ont och jag kände mig egentligen mest som vanligt. Jag ringde förlossningen för att rådfråga och de sa att jag kunde ta det lugnt och fortsätta avvakta, så det gjorde jag.

Klockan hann bli halv fyra och då kände jag plötsligt ett splash och det blev alldeles varmt och blött. Jag sprang till toaletten och förstod att det måste ha varit vattnet som gått. Då blev jag alldeles pirrig, nervös, rädd och lycklig på samma gång, nu kunde det ju inte vara så länge kvar innan vi skulle få träffa vårt barn! Jag ringde förlossningen igen som sa att jag kunde komma in på kontroll under kvällen för säkerhets skull men att jag inte alls behövde skynda mig, och därefter ringde jag Jonas och sa att han kanske skulle börja packa sig hemåt från jobbet. Sedan gick det undan! Mellan det att vattnet gått och att Jonas äntligen kom hem vid halv fem, hann värkarna bli så kraftiga att jag var tvungen att luta mig mot något, vagga från sida till sida och andas för att ta mig igenom dem. Jag kände mig som i en dimma och Jonas fick göra ett tappert försök att packa klart våra väskor som ju inte alls var redo än. Värkarna kom med två minuters mellanrum och vi skyndade oss att packa in allt i bilen och skynda oss mot förlossningen.

 

Fortfarande kunde vi inte riktigt förstå vad som faktiskt hände, vi var nästan helt inställda på att det skulle bli en kontroll och att vi sedan skulle åka hem och kämpa ett tag till. Vi tog med min väska upp till avdelningen men Jonas fick stanna kvar eftersom det kändes onödigt att släpa ner allting till bilen igen sedan, tänkte vi. Det var en pärs att åka bil med de där värkarna! De avlöste varandra och när vi kom till sjukhuset var jag så glad att vi slapp vänta på hissen och bara kunde åka rakt upp till förlossningen. Jag fick hänga på Jonas vid varje värk och han peppade mig verkligen. Jag vågade inte riktigt tänka på hur jag skulle orka med flera timmar till hemma med de här värkarna, både för att det förstås var väldigt smärtsamt men också otroligt utmattande.

 

Vi fick komma in på ett rum och en CTG sattes för att registrera mina värkar och barnets hjärtljud. Barnmorskan såg att värkarna kom tätt men jag tror att hon tyckte att jag hade bra kontroll över dem med hjälp av andningen. Jag blev undersökt och det konstaterades att jag var öppen fyra eller fem centimeter och att väldigt mycket jobb var gjort hemma. Vad skönt det var att inse det! Det hade ju inte ens varit så särskilt jobbigt mer än någon timme tillbaka och jag kände att jag fick nytt självförtroende. Det fanns ju inget snack om saken heller, vi skulle bli kvar, men hur lång tid resten av arbetet skulle ta var förstås svårt att säga.