Adventsmys

Såhär mysigt såg det ut hemma hos mamma och pappa tidigare ikväll. Vi har haft adventsmiddag med våra bästa familjevänner. Det är superlyxigt att ha den här gemenskapen tycker jag, det är en av mina bästa och äldsta vänners familj och en till familj och vi har känt varandra sedan vi "barn" var små. Nu har det ju tillkommit en del partners som också är en del av gänget och dessutom två minikillar! Både jag och Ronja (och våra killar såklart) har fått en varsin bebis i år, det är så himla roligt att vi har vuxit upp tillsammans och att vi har fått barn med ett halvårs mellanrum så våra söner blir förhoppningsvis också vänner sedan (de har inget val!). Det är så mycket värt! 

Hur som helst, vi har ätit en massa gott, försökt  hålla styr på Viggo som är överallt hela tiden, pratat och spelat spel. Viggo däckade runt halv sju och nu ska vi nog snart packa in oss i bilen och åka hem till sängen. Är dundertrött trots att jag hade sovmorgon imorse! Imorgon ska vi adventspynta bland annat, det blir mysigt att förhoppningsvis få lite julkänsla! 


Ett litet mattips

Ett mattips för bebisar från Viggo: grönsaksplättar! De gjorde succé och såhär gjorde jag dem: jag kokade lite fryst broccoli och gröna ärtor och mosade dem, rev ner en morot och en potatis så fint det gick, finhackade lite lök och la i och knäckte i ett ägg och blandade. Sedan stekte jag små plättar och serverade dem i småbitar med lite turkisk yoghurt. Tydligen var det supergott för Viggo, som annars är ganska liten i maten just vid lunch, smaskade i sig fyra stycken plus lite vanlig pannkaka som jag åt. Det går ju att variera med vilka grönsaker som helst verkligen och det är både snabbt, enkelt, billigt och nyttigt för småmagarna!
 
Barnmat - Grönsaksplättar

Nio månader

Den här lillprinsen är hela nio månader nu! I måndags, när klockan slog 20.29 närmare bestämt. Ju längre tiden går, desto konstigare känns det att Jonas och jag någonsin har varit "ensamma", med bara varandra att bry oss om. Jag kan inte minnas hur det var ens!? Och det är förstås tusen gånger roligare nu (även om det också är liiite mer ansträngande, ansvarskrävande och uttröttande)! Han blir så stor nu, vår lilla kille. Står upp så mycket han bara kan, äter helst maten som vi vuxna äter och har liksom sina egna rutiner nu. Och framför allt sin egen vilja! 
 
Om tre månader är det dags för ettårskalas, det känns så avlägset men det är verkligen inte det. Det är både ångestfyllt och fantastiskt att tänka på hur tiden går och hur fort utvecklingen går framåt. Jag ser verkligen framåt att han blir större, lär sig ännu mer nya saker, börjar fundera och grubbla på saker och fråga tusen frågor. Men samtidigt är det en slags separationsångest hela tiden, det handlar väl helt enkelt om att tiden som gått är förbi och bara finns kvar i minnet för alltid!
 
9 månader - Separationsångest