Vecka 25!

Igår startade vecka 25, är alltid ute med veckorapporterna någon dag i efterhand men det spelar väl inte så stor roll egentligen. Vecka 25 i alla fall, det är stort på något vis! Det känns betryggande att vår bebis med stor sannolikhet skulle överleva och klara sig bra om den föddes nu. Jag är med i en stor mammagrupp på nätet där alla väntar sina barn i februari. Igår natt föddes en liten pojke i vecka 25! När jag såg en bild på honom insåg jag hur stora (men samtidigt små förstås) de faktiskt är nu. Häftigt, men jag hoppas verkligen att vår bebis inte har sådan brådska ut!
 
Nu är bebisen 33 centimeter långt och väger ungefär 700 gram. Vårdguiden skriver att den kan knyta sin händer och ta tag i sina fötter. Och senaste veckan har det på flera vis börjat kännas att jag är gravid och att bebisen växer så att det knakar. Dels har rörelserna där inifrån ändrat karaktär, nu är det svårt för bebisen att röra på sig utan att det både känns och syns. För någon kväll sedan kikade jag på magen när det var full hålligång där inne och då syntes verkligen kroppsdelar där inifrån. Förut har det varit sparkar och puffar hit och dit, nu var det tydligt hur en liten miniperson drog sig runt längs insidan av min mage! Dessutom är rörelserna mycket högre upp nu, de närmar sig revbenen... Och, dels har jag haft  ont i vänstra höftområdet. Jag tror att det började efter att jag, i en lite oergonomisk ställning, målade bebisens vagga i måndags. Usch! Det är så svårt att veta mina begränsningar när jag inte riktigt hittar någon regelbundenhet i dem. Nu är det tack och lov bättre, men det gäller att passa sig för dåliga arbetsställningar eller påfrestande sysslor.
 
Men annars mår jag prima! Börjar känna mig lite mer otymplig och framtung, och det är faktiskt lite svårare att ta på sig strumpor och skor än det har varit tidigare. Och värre lär det bli! Senaste veckan har något hänt med mig psykiskt dessutom, något som handlar om anknytningen till bebisen och känslorna för den. Men jag tänkte skriva mer om det i ett separat inlägg.
 
Här kommer två bilder på min mage i vecka 25:
 

Målning och pirr

Idag har jag börjat projektet att fräscha upp lilla gästrummet som också ska bli rum för skötbord och andra bebisrelaterade prylar. Men nu protesterar min vänstra höft som vanligt, så jag ska hoppa in i duschen och sedan lägga mig på soffan en stund och vila upp mig lite.
 
Går runt och är lite förväntansfull eftersom jag ska hämta Jonas ikväll som har varit i Stockholm med jobbet. Sedan igår. Det är konstigt hur man fortfarande kan bli pirrig av att tänka på varandra efter flera år tillsammans, och konstigt hur det går att sakna varandra efter ett dygn ifrån varandra. Men jag njuter av att det är så!
 

Om oro

Innan jag blev gravid kunde jag nog inte ens tänka mig hur mycket oro en graviditet innebär. På flera olika sätt dessutom. Jag har säkert fnyst åt folk som har varit oroliga för missfall och inte riktigt kunnat identifiera mig med människor som har förlossningsskräck. Men nu, såhär en bra bit in i processen, vet jag hur det kan kännas.
 
I början var jag förstås lite orolig för missfall, det är nog de flesta mer eller mindre. Det blev som värst en dag i vecka 7 då jag plötsligt vaknade utan det där illamåendet som hade förföljt mig ett tag redan. Samtidigt inbillade jag mig att alla andra krämpor också var som bortblåsta och efter en snabb googling fick jag veta att det kan vara tecken på att missfall är på gång. Hela dagen var jag alldeles förstörd! Jag tror att jag var så uppgiven och uppriven att jag inte ens kände att illamåendet smög sig på framåt kvällen. Men nästa morgon när jag vaknade var det tillbaka, med dubbel kraft och då var det omöjligt att missa det. Då var jag tacksam över att må skit, och vågade pusta ut en aning. Men då insåg jag att det där hade väckt något i mig, något som gjorde mig livrädd att inte få just det här barnet. Efter det var jag nog ganska orolig av mig, även om jag försökte att skjuta undan de känslorna så gott jag kunde. Det var en ganska påfrestande tid fram till vecka 12 då vi lyckades hitta fostrets hjärtljud med hjälp av en doppler. Sedan har jag hållit mig ganska lugn på oro-för-missfalls-fronten faktiskt, inte ens rutinultraljudet fick mig särskilt nervös.
 
Det finns andra saker man kan oroa sig för också. Kanske praktiska saker (som: kan vi bo kvar där vi bor nu? Hur ska vi lösa det för att få plats med alla saker? Har vi egentligen ekonomi för en unge?) eller mer känslomässiga grejer (som: har vi varit tillsammans tillräckligt länge för att ta det här steget? Kommer jag klara av att bli en bra mamma? Hur kommer det kännas att lämna delar av sitt gamla liv bakom sig för alltid?). Och det här tror jag är ofrånkomligt och dessutom ganska nödvändigt att gå igenom. För det betyder ju bara att man vill göra situationen så bra som möjligt. Huvudsaken är ju att oron inte tar över.
 
Just nu känner jag mig ganska befriad från oro, vilket såklart är väldigt härligt. Det kommer och går vissa dagar och jag har för längesedan insett att jag inte kommer kunna slappna av till hundra procent på länge, kanske aldrig mer. Men det är konstigt hur man förändras av ett streck på en liten sticka!