Min förlossning, del 2

Nu fortsätter jag med min sammanfattning av min förlossning! Del 1 hittar ni här.
 
Jag hade både en barnmorskestudent som hade ansvaret för förlossningen, en barnmorska som hade det yttersta ansvaret över alltihop och en undersköterska vid min sida, plus Jonas. Alla var så stöttande och allra viktigast var förstås Jonas som verkligen lyckades peppa mig och få mig att känna mig trygg genom hela processen. Personalen undrade om jag kände att jag klarade av värkarna utan smärtlindring men jag bad om att få testa något. Det kändes som om det skulle bli väldigt jobbigt att ta sig de fem eller sex sista centimetrarna utan någon hjälp! Så jag började med att prova lustgas. Jag var inte helt nöjd med effekten, till en början var det svårt att över huvud taget tima den med värkarna och jag tyckte att det gjorde mer ont att dra så djupa andetag när min egen rytmiska andning var mer ytlig. Men jag fortsatte ändå med lustgasen, mest för att det var skönt att koncentrera sig på någonting.
 
Klockan var 17.10 när vi kom in till förlossningen och runt 18.00 bad jag om epidural. Jag ville få slappna av lite och samla krafterna. Det tog ett tag innan narkosläkaren kunde komma men det var en lättnad när han äntligen gjorde det. Jag fick lägga mig på sidan, blev tvättad och sedan satte han in slangen. Det här hade jag varit lite nervös för i förväg men jag tycker att det inte kändes något alls. Kanske berodde det på att jag hade kraftiga värkar med bara någon minuts mellanrum under tiden, så att det tog fokus från ett litet stick i ryggen. Jag fick i alla fall en testdos av bedövningen och precis när läkaren började bli klar, kom en riktig monstervärk som jag var på vippen att få lite panik av. Den var lång, starkare än någon annan och dessutom med ett enormt tryck neråt på samma gång. Det kom en till och jag tror att jag låg och kved lite här. 
 
Nu tyckte personalen att det kunde vara på sin plats för en ny undersökning, klockan var lite efter 19.00 och nu var jag öppen tio centimeter, alltså helt och hållet! Wow, vilken känsla det var att förstå att jag med bara lustgasen hade öppnat mig så mycket på bara någon timme! Jag hörde i dimman att en barnmorska sa att barnet huvud stod precis vid spinaetaggarna och det gjorde mig peppad av två anledningar, dels för att jag i förväg varit så orolig för att må illa och kräkas vilket är vanligt när huvudet passerar taggarna, och nu kände jag ju ingen sådan känsla alls, och dels för att jag var en bra bit på väg då. Nu var det ju lite onödigt att epiduralen var satt eftersom den inte direkt har någon verkan på annat än öppningsvärkarna vilket jag ju hade klarat av på egen hand, så jag fick ingen mer dos av den. Nu kom också en fjärde personal in i rummet, en läkarstudent.
 
Istället kom krystvärkarna igång. Barnets huvud stod lite för högt upp fortfarande för att jag skulle kunna krysta och jag fick ställa mig på knä i sängen för att med hjälp av tyngdkraften få ner honom. Nu mådde jag faktiskt riktigt bra! Krystvärkarna var inte smärtsamma på samma sätt och jag tror att epiduralen ändå hade lite effekt här i "döläget" mellan öppningsvärkar och krystvärkar. Jag drack saft och det gick någon timme. När klockan var lite innan 20.00 tyckte barnmorskorna att jag kunde börja krysta. Jag tog några värkar på knä men började bli trött i benen och la mig istället på sidan med ena benet mot ett stöd. Krystvärkarna var verkligen obeskrivliga! Jag tog i och sedan tog kroppen i av sig själv. Det gick som i vågor och jag kunde bara hänga med. Det var på ett sätt obehagligt tyckte jag, just eftersom det var så mycket kraft som jag inte kunde styra minsta lilla över. Men på ett sätt var det bara så coolt! Här insåg vi att vi ju måste ha kameran och den låg ute i bilen på parkeringen i Jonas väska. Barnmorskan kunde inte garantera något sa hon, men trodde att han skulle hinna hämta den. Och han hann, även om han höll på att snubbla över trottoarkanter under sin språngmarsch dit och tillbaka.
 
I 35 minuter krystade jag totalt. Det kändes först som om ingenting hände och jag började undra hur det här skulle sluta. Med sugklocka? Klipp? Akutsnitt? Jag bestämde mig för att trycka på som bara den nu för jag ville verkligen att barnet skulle komma ut på det sätt det var tänkt. Det jag inte visste var att saker hände precis hela tiden, barnet kom närmare för varje värk och plötsligt var det precis vid utgången. Nu fick jag trycka på ett lugnare sätt för att undvika att jag skulle gå sönder för mycket. Jag hade läst om smärtan när huvudet är halvvägs ute men kan inte säga att jag tyckte att det var så farligt när jag väl var där själv. Brännande, men det kändes som om det mesta där nere var ganska bortdomnat ändå. Jag fick känna på huvudet, det var mjukt och blött och kändes inte alls som ett huvud. Men det var mycket hår på det, fick jag berättat för mig. Vips var hela huvudet ute och i nästa värk sa det slurp och resten kom ut, då var klockan 20.29!
 
Det var verkligen för mig som man brukar få höra, smärtan bara försvann! Jag fick upp ett varmt och blött litet barn på bröstet och han skrek på en gång. Det här är så svårt att greppa och jag kan fortfarande inte förstå det, att det var vår Viggo som kom ut och som hade varit där inne under alla månader. Han skrek och blev omstoppad med varma filtar medan moderkakan skulle komma ut. Det tog lite tid men 25 minuter senare gick det äntligen och jag kände mig så himla stolt. Jag fick inga bristningar och allt gick verkligen enligt skolboken. Det här är det största och häftigaste jag har upplevt och det var fantastiskt att få göra det med Jonas vid min sida! Ingenting kunde ha gått bättre och barnmorskorna var helt lyriska över förlossningen, en sa till och med att det var en ära att få vara med på en sådan här förlossning. 
 
 
Jag är som sagt så stolt över mig själv och Jonas, över att allting gick så bra och att Viggo mådde prima från första stund. Jag tycker verkligen att alla som har fött barn, oavsett hur det har gått, ska vara stolta över sig själva. Och för mig var det en vinst att få bevisa för mig själv att jag klarade det på precis det sättet jag gjorde. Bara några dagar senare kände jag faktiskt att jag skulle kunna göra det igen nästan på en gång! Det är svårt att beskriva smärtan och det intensiva i att föda barn, men jag har en så mycket mer positiv bild av det än jag någonsin trodde var möjligt nu med facit i hand!
 
 

Min förlossning, del 1

Nu tänkte jag dela med mig av min förlossning. Jag hade verkligen en drömförlossning! Men för att det inte ska bli alldeles för långdraget delar jag upp texten i två delar så håll utkik efter nästa så småningom helt enkelt!
 
Jag hade ju gått över tiden efter den 18 februari och blev om möjligt ännu mer otålig än jag redan var efter det. Det kändes som om det föddes barn hit och dit men jag hade inte minsta konkreta känning av att något var på gång. Till sist var det som att vi gav upp och tänkte att nähä, det blev visst inget barn för oss ändå. Så kändes det verkligen på söndagen, den 22 februari. Både Jonas och jag var på jättekonstigt humör och var totalt rastlösa samtidigt som vi inte hade lust att hitta på något alls. Till sist gav vi oss iväg ut till havet, bara några minuter med bil från oss, trulsade i snön fram till grillplatsen och satte oss i solen och grillade falukorv och åt kanelbullar. Det var där jag kände det allra första lilla tecknet på att något kunde vara på gång - en sammandragning och i samband med den ett svaagt molande i svanken. Inte det minsta smärtsamt men det var i alla fall en förändring!

Så höll det på resten av kvällen och jag insåg ganska snart att det var hyfsat regelbundet men ganska långt emellan. Jag vågade inte riktigt tro att det kunde ha med en stundande förlossning att göra och passade därför på att baka bröd och pyssla hemma hela kvällen för att avleda förhoppningarna. Sedan gick vi och la oss och den natten vaknade jag inte en gång förrän Jonas skulle upp för att jobba (något som knappt har hänt under hela graviditeten). Jag var så besviken när jag vaknade och inte kände något alls! Men plötsligt, i samma stund som Jonas klev upp ur sängen, kom en sammandragning och jag kände samma sak som kvällen innan och det var bra mycket tydligare idag. Det fanns liksom en start och ett slut på värken nu och jag började klocka direkt. Det var mellan tre och tio minuter mellan värkarna, som jag fortfarande inte tänkte att det kunde vara. Det gjorde inte ont men det kändes som mensvärk i någon minut innan det släppte.

Jonas fick åka till jobbet, det kändes ju inte som om det var dags än, och han hade lite grejer att fixa med där om det skulle vara så att bebisen trots allt skulle vilja komma ut snart. Jag gjorde mina vanliga rutiner hemma hela morgonen, åt frukost, kikade på bloggar och tvättade. Det kändes som om det blev glesare mellan sammandragningarna och därför tog jag mig ut på en kort och rask promenad. Efter det var det lite mer kraft i värkarna igen och jag slog mig ner i soffan för att ta det lugnt resten av dagen. En stund efter lunch såg jag att slemproppen (härligt ord!) började lossna och insåg att det kanske kunde vara på riktigt, det här. När den gör det brukar det ju oftast betyda att man har börjat öppna sig, allra helst om man har värkar samtidigt. Och värkarna fortsatte, de gjorde fortfarande inte ont och jag kände mig egentligen mest som vanligt. Jag ringde förlossningen för att rådfråga och de sa att jag kunde ta det lugnt och fortsätta avvakta, så det gjorde jag.

Klockan hann bli halv fyra och då kände jag plötsligt ett splash och det blev alldeles varmt och blött. Jag sprang till toaletten och förstod att det måste ha varit vattnet som gått. Då blev jag alldeles pirrig, nervös, rädd och lycklig på samma gång, nu kunde det ju inte vara så länge kvar innan vi skulle få träffa vårt barn! Jag ringde förlossningen igen som sa att jag kunde komma in på kontroll under kvällen för säkerhets skull men att jag inte alls behövde skynda mig, och därefter ringde jag Jonas och sa att han kanske skulle börja packa sig hemåt från jobbet. Sedan gick det undan! Mellan det att vattnet gått och att Jonas äntligen kom hem vid halv fem, hann värkarna bli så kraftiga att jag var tvungen att luta mig mot något, vagga från sida till sida och andas för att ta mig igenom dem. Jag kände mig som i en dimma och Jonas fick göra ett tappert försök att packa klart våra väskor som ju inte alls var redo än. Värkarna kom med två minuters mellanrum och vi skyndade oss att packa in allt i bilen och skynda oss mot förlossningen.
 
Fortfarande kunde vi inte riktigt förstå vad som faktiskt hände, vi var nästan helt inställda på att det skulle bli en kontroll och att vi sedan skulle åka hem och kämpa ett tag till. Vi tog med min väska upp till avdelningen men Jonas fick stanna kvar eftersom det kändes onödigt att släpa ner allting till bilen igen sedan, tänkte vi. Det var en pärs att åka bil med de där värkarna! De avlöste varandra och när vi kom till sjukhuset var jag så glad att vi slapp vänta på hissen och bara kunde åka rakt upp till förlossningen. Jag fick hänga på Jonas vid varje värk och han peppade mig verkligen. Jag vågade inte riktigt tänka på hur jag skulle orka med flera timmar till hemma med de här värkarna, både för att det förstås var väldigt smärtsamt men också otroligt utmattande.
 
Vi fick komma in på ett rum och en CTG sattes för att registrera mina värkar och barnets hjärtljud. Barnmorskan såg att värkarna kom tätt men jag tror att hon tyckte att jag hade bra kontroll över dem med hjälp av andningen. Jag blev undersökt och det konstaterades att jag var öppen fyra eller fem centimeter och att väldigt mycket jobb var gjort hemma. Vad skönt det var att inse det! Det hade ju inte ens varit så särskilt jobbigt mer än någon timme tillbaka och jag kände att jag fick nytt självförtroende. Det fanns ju inget snack om saken heller, vi skulle bli kvar, men hur lång tid resten av arbetet skulle ta var förstås svårt att säga.
 
Två lite skakiga bilder tagna av en blivande fader.
 
Så, fortsättning följer!
 

Virkad kanin

Jag har ju de senaste veckorna roat mig med att virka när jag sitter i soffan och tar det lugnt. Det här är mitt senaste verk, en kanin till bebisen. Det visade sig att grejen att följa virkmönster inte var något för mig så jag har helt enkelt trixat lite på fri hand. Och den blev ju rätt så söt till slut!