Tove Larsson

Nu har cirka två och en halv månad gått sedan Viggo föddes och alltså också sedan jag började amma. För mig var det en självklarhet att i alla fall prova att amma, det tänkte jag redan innan jag ens blev gravid. Dels eftersom jag vet att det är väldigt bra för barnet och dels för att jag gärna ville prova på det innan jag eventuellt skulle välja att mata mer ersättning istället. Nu, såhär långt in i livet som mamma, har jag inte en tanke på att välja ersättning om det inte verkligen krävs!

 

De här veckorna har verkligen inte varit lätta. Till att börja med hade jag, som de flesta får, väldigt ömma bröstvårtor eftersom min nyfödda bebis jobbade dygnet runt med att amma och försöka få igång den riktiga mjölkproduktionen. Usch, vad det gjorde ont, jag var inte alls beredd på den smärtan. Jag hade läst om "ömma bröstvårtor" men det här var nog ömma x10 000 i så fall. Men jag kämpade på, åkte till amningsmottagningen här i stan flera, flera gånger för att få hjälp och stöd. Bebisen tog bra tag och allt såg korrekt ut, det var alltså bara att vänta på att den där smärtan skulle försvinna av sig själv i takt med att bröstvårtorna blev härdade.

 

Det gick dagar och veckor utan att något hände. Jag hade aldrig riktigt några sår, så det kändes väldigt märkligt att jag hade så ont fortfarande, jag tyckte att det borde ha lagt sig vid det laget. En eller två veckor kan jag förstå att man kan ha ont och då gäller det att bara kämpa sig igenom det, men när det hade gått mycket längre än så beklagade jag mig lite för min BVC-sköterska när vi var där på rutinkoll. Hon såg att Viggo antagligen hade torsk (det vill säga svamp på tungan, vilket många bebisar har) och att det kanske kunde vara anledningen till smärta hos mig, alltså att det hade spridit sig till mina bröst också. Hon skrev därför ut den receptbelagda och svindyra medicinen Mycostatin som jag skulle ge till bebisen och smörja in mig själv med också.

 

Det blev verkligen inte bättre, snarare tvärtom. Hos Viggo kunde jag se lite skillnad, men han blev så oerhört ledsen varje gång vi skulle ta medicinen och han fick kväljningar av den slemmiga mintsmakande vätskan. Jag ringde amningsmottagningen igen och där sa de att den medicinen aldrig skulle funka på bröstvårtor och istället fick jag prova Daktar, en kräm mot fotsvamp. När inte heller det blev bättre fick jag göra en bakterieodling på mjölken och slutligen två doser Diflucan utskrivna, det är starka tabletter mot svamp i underlivet. Inte ens då märkte jag någon förbättring och då gav jag faktiskt upp lite. Vid det laget hade jag slutat med mintmedicinen till Viggo också och testat lite samarin till honom, en huskur som faktiskt funkade bra. Men även det struntade jag i då, det kändes inte värt att kämpa med något som inte hjälpte på en gång och som förhoppningsvis dessutom skulle kunna läka ut av sig själv tids nog.

 

Och det är ungefär där vi står i dag. På något konstigt sätt har smärtan faktiskt blivit otroligt mycket mindre nu, utan att jag riktigt vet hur det gick till! Jag har varit extremt noga med att han tar ett bra tag om vårtan men jag vet inte om det har varit lösningen egentligen. Visst ilar det till lite när han precis tar tag, särskilt på ena sidan, men sedan släpper det nästan direkt. Och det är en enorm skillnad att ha så ont att håret reser sig och man vill krulla ihop tårna för att inte skrika, under hela amningen, och att ha ont i några små sekunder. Det är amningen verkligen värd för mig (och säkerligen för Viggo också som trivs med det så himla bra)! Jag tycker inte att man ska kämpa på med amningen om den inte känns det minsta rätt, men vill man amma tycker jag att man ska söka all hjälp man kan få för att få det att fungera. Dessutom tror jag att man måste vara inställd på att det kan vara tufft och att det kan vara en lite krokig väg till en fungerande och felfri amning, istället för att tro att det bara är att lägga barnet till bröstet och så funkar det. Ibland är det så, men de flesta verkar ändå ha det lite klurigare än så!

 

Det känns i alla fall underbart att det äntligen fungerar, jag kan dra fram bröstet var som helst och mata mitt barn, jag behöver inte krångla med salvor eller mediciner till min bebis längre, och framför allt behöver jag inte lida mer. Men jag märker att det där med "felfri amning" inte heller är något konstant. De senaste dagarna har Viggo helt enkelt vägrat höger bröst. Vänster har han istället tagit utan problem och jag har slitit mitt hår för att förstå varför. Plötsligt har det vänt i dag och han äter från båda utan protester. Himla konstigt, men det är nog bara att flyta med i bebisarnas knepiga små idéer. Och - söka hjälp hos BB, amningsmottagning, BVC eller amningshjälpen när något inte fungerar eller om man bara behöver stöd när man vill amma!