En tung vecka
Så är det augusti! Hjälp, vad det har gått fort den här sommaren. Jonas börjar jobba på måndag och min andra (och sista för den här gången) termin som föräldraledig startar ju också ungefär då. Den här sista veckan har inte varit någon höjdare. Den började med att en kär familjevän som också är en bästa väns mamma förlorade sin kamp mot cancern. Outhärdligt sorgligt och det känns mörkt i hela mig när jag tänker på det. Det är så orättvist både för att hon inte får uppleva det hon borde få uppleva och för att världen har förlorat en positiv och omtänksam person som har hjälpt många andra människor. Sedan kom lite annat kaos som behövde tas itu med och nu när några dagar har gått känner jag hur det har sugit musten ur mig.
Jag ser i alla fall framemot i morgon då jag ska träffa en efterlängtad vän, det var så längesedan vi pratade av oss ordentligt men nu ska det äntligen bli av! I dag har vi haft pappsen på vift, det var nämligen duvjaktspremiär, så jag och Viggo har varit ute på en prommis och sedan har vi bara myst hela familjen.
Det känns tungt att läsa om de som förlorat kampen mot cancer. Jag beklagar verkligen. Var hon ung? Usch hemska sjukdom.
Det har snart gått ett år om ett par dagar sedan min vän gick bort i cancer och än har jag inte gått till hennes grav. Det känns fortfarande jättejobbigt och vissa dagar får jag panik i bröstet då jag kommer på att...hon är faktiskt borta. Och till någon grav vågar jag inte gå till, är så rädd hur jag ska reagera. Ja.. cancern den är hemsk och orättvis.