Om oro

Innan jag blev gravid kunde jag nog inte ens tänka mig hur mycket oro en graviditet innebär. På flera olika sätt dessutom. Jag har säkert fnyst åt folk som har varit oroliga för missfall och inte riktigt kunnat identifiera mig med människor som har förlossningsskräck. Men nu, såhär en bra bit in i processen, vet jag hur det kan kännas.
 
I början var jag förstås lite orolig för missfall, det är nog de flesta mer eller mindre. Det blev som värst en dag i vecka 7 då jag plötsligt vaknade utan det där illamåendet som hade förföljt mig ett tag redan. Samtidigt inbillade jag mig att alla andra krämpor också var som bortblåsta och efter en snabb googling fick jag veta att det kan vara tecken på att missfall är på gång. Hela dagen var jag alldeles förstörd! Jag tror att jag var så uppgiven och uppriven att jag inte ens kände att illamåendet smög sig på framåt kvällen. Men nästa morgon när jag vaknade var det tillbaka, med dubbel kraft och då var det omöjligt att missa det. Då var jag tacksam över att må skit, och vågade pusta ut en aning. Men då insåg jag att det där hade väckt något i mig, något som gjorde mig livrädd att inte få just det här barnet. Efter det var jag nog ganska orolig av mig, även om jag försökte att skjuta undan de känslorna så gott jag kunde. Det var en ganska påfrestande tid fram till vecka 12 då vi lyckades hitta fostrets hjärtljud med hjälp av en doppler. Sedan har jag hållit mig ganska lugn på oro-för-missfalls-fronten faktiskt, inte ens rutinultraljudet fick mig särskilt nervös.
 
Det finns andra saker man kan oroa sig för också. Kanske praktiska saker (som: kan vi bo kvar där vi bor nu? Hur ska vi lösa det för att få plats med alla saker? Har vi egentligen ekonomi för en unge?) eller mer känslomässiga grejer (som: har vi varit tillsammans tillräckligt länge för att ta det här steget? Kommer jag klara av att bli en bra mamma? Hur kommer det kännas att lämna delar av sitt gamla liv bakom sig för alltid?). Och det här tror jag är ofrånkomligt och dessutom ganska nödvändigt att gå igenom. För det betyder ju bara att man vill göra situationen så bra som möjligt. Huvudsaken är ju att oron inte tar över.
 
Just nu känner jag mig ganska befriad från oro, vilket såklart är väldigt härligt. Det kommer och går vissa dagar och jag har för längesedan insett att jag inte kommer kunna slappna av till hundra procent på länge, kanske aldrig mer. Men det är konstigt hur man förändras av ett streck på en liten sticka!